Att spela upp sig som ett kön

Att ha ett visst kön innebär inte bara att ha vissa kroppsdelar. Det är en aspekt av en könsdefinition. Har du penis är du en man.
Men det är också väldigt mycket mer. Alla män har inte en penis och alla med penis är inte män. Alla har inte ett tydligt definierat manligt eller kvinnligt könsorgan.

Hur vi vill uppfattas är en stor del av vår könsidentitet och vårt könsuttryck. T ex kan en person med penis vilja uppfattas som kvinna och en person med slida vilja uppfattas som man. Vara kvinna eller vara man. En del med slida vill inte definieras som något kön alls, osv.

Jag har valt att jag vill uppfattas som man. När jag föddes identifierades mitt kön som könet kvinna och jag döptes till Lovisa. Ett namn jag varit bekväm med hela livet. Tills jag slutade vara bekväm med det. Och jag började kalla mig själv Lukas istället och uppmuntrade alla runtom att göra detsamma. De har lyssnat och jag introducerade även könspronomenet ”man”. Och just nu är det väldigt bekvämt. Jag behåller Lovisa nära hjärtat och ser om det blir aktuellt igen.

Jag vill testosteronbröla och brottas. Jag vill ha skjorta och jag vill att folk ska respektera att jag säger att jag vill att de använder ”han”.

Får inte tjejer bröla och brottas menar du?
Glad att du frågade.

Personligen tycker jag att det är alldeles oerhört fånigt att begränsa människor i vad de tillåts göra baserat på kön. Överlag är de flesta begränsningar av andra fåniga.

Men könsuttryck handlar om det här också. Jag vill uppfattas som man, ha skjortor och öppna burkar. Men om jag väljer att spela upp mig själv som man genom att öppna burkar är det någon som måste ta rollen som kvinna och vara för svag för att öppna burken. Jag får tillfredsställelsen i att ta den stereotypa mansrollen och öppna burken. (Och givetvis inte misslyckas utan hellre stå en kvart än erkänna att jag inte får upp den) och har jag tur så är den andra personen nöjd med att spela rollen av kvinna och få burken öppnad åt sig. Kanske bekräftar jag ett behov den personen har som gärna vill få vara den som lämnar ifrån sig en svåröppnad burk i samspelet med andra. Men det är precis lika troligt att det är en kvinnoidentifierad person som vill öppna sina egna burkar. Som inte alls är intresserad av att leka svagare för att jag ska få känna mig stark.

Och det här är väldigt svårt. För det är precis som med lajv. Om jag ska vara man krävs det att ni andra spelar upp mig som det. Ni måste bekräfta att jag är en man, precis som jag måste bekräfta er i era kön. Precis som med allt i ett socialt samspel. En person får hög status i en grupp för att andra i omgivningen spelar upp personen som coolast. Och en kvinna blir kvinna för att andra spelar upp.

Och det är självklart skillnad på att vara bekväm med att vara kvinna och att vara bekväm med att stå ostadigt lutad på ena benet och med höften utskjuten i en onaturlig vinkel för att få plats i min famn med min arm runt axlarna. Och det kan jag inte begära av en annan människa.

Om jag får välja könsuttryck måste ju alla andra få det också, inte sant?
Så hur gör en då för att inte fastna i strukturer och beteenden som tvingar in andra i roller gentemot mig som de är obekväma med?
Jag antar att lösningen är att acceptera och tillåta ett bredare spektra av könuttryck. En kan vara man och ändå låta kvinnor öppna sina egna burkar. En man kan sitta med benen i kors och vara omhändertagande. En kvinna kan öppna sina egna jävla burkar. En kvinna kan lägga armen om midjan på en man och en kvinna kan dricka öl och tända grillen. Och tycka att det är viktigt att få igång elden på egen hand som ett bevis på hur macho hon är.

Jag är en rätt stor person, stark. Och jag hjälper gärna mina vänner. Alltså bär jag gärna kassar och tar ner saker från höga hyllor. Av praktiska skäl kan jag med mina 1,82 hjälpa till med det. Men det blir symboliskt viktigt på olika sätt när jag bär hem kassen från affären när jag och en annan man handlar och när jag och en kvinna handlar. För det finns inte en förväntan på en man att spela rollen som den som inte kan bära kassar. Men en kvinna förväntas på ett annat sätt passa i ett fack som matchar med mitt fack som gentlemannen som bär kassen.

Och jag vill göra den grejen. Jag erkänner. För jag blir ju man, jag uppfyller den rollen om jag får lägga armen om en tjej eller bära kassen. Och jag vill såklart inte spela ner någon annan och jag tror inte att mina kvinnliga bekanta är oförmögna att bära kassar, men jag måste fortfarande se spelet, se rollerna och vad jag begär av en annan människa när jag ber dem att låta mig fylla rollen som man.

Jag tänker på en väldigt spännande teknik jag lärde mig om förhandling inför Brudpris (ett lajv som i väldigt hög grad byggde på att lämna ifrån sig makten till andra spelare och lyhördhet inför varandras behov.)

Allt sex och våld skulle förhandlas mellan berörda spelare innan. En förhandling går till som så att jag har en idé om vad jag vill göra med en annan spelare. T ex om jag vill spela en sexscen med en annan spelare. Då är det upp till mig som initiativtagare att föreslå den här scenen för henom och sedan fråga ”vad skulle detta ge dig? Vad behöver du för spel?” Om den andra personen inte kan ge några svar på vad hen skulle få ut av att spela den här scenen är det upp till mig som tagit initiativet att avbryta och säga att då ska vi nog inte spela den här scenen. Detta för att det inte ska bli så att folk inte vågar neka förslag för att motspelaren har hög status, en tror att det är taskigt eller whatever. Jag som sitter på makten i situationen i egenskap av personen som tagit initiativet tar också ansvar för att det blir bra för båda. Det ingår också att bestämma vilken sorts uppföljning som behövs. Behöver vi gå och prata OFF (ur spel) om det här efteråt, behöver du en kram eller vill du bara köra på? Vi tar hand om varandra är kontentan. (Det här är inte en fullständig beskrivning av tekniken)

Och jag tänker att vi kanske borde se på livet lite mer som ett lajv. Där vi hela tiden spelar scener med varandra. Och en del är förhandlat och en del är inte det. Och det är mitt ansvar att om jag vill få ut något särskilt ur en scen med en annan person så måste jag se till att den personen också får ut något av det och känner sig trygg och nöjd.

Vad skulle hända om vi helt enkelt lite oftare frågade: Vad behöver du just nu?

Jag och Rosalind inför bal på nationen.