Underdogs och åsikter

Jag hade en föreläsare en gång som regelbundet sa saker som skavde. Dels var kursen inriktad i en besvikelse men hon var också väldigt klumpig när hon uttryckte sig. Flertalet gånger skrattade hon till när någon svarade på en fråga. Jag tror inte att hon menade att säga exkluderande och kränkande saker, hon bara begrep inte att hon gjorde det. Jag tror inte heller att det var hennes avsikt att använda sin maktposition i föreläsningssalen för att kränka studenter, hon visste bara inte om att med stor makt kommer stort ansvar. Och att hon hade stor makt.

Vi påpekade för henne i utvärderingen på kursen att det är problematiskt att säga saker som kan bidra till en rasistisk struktur. Att det är problematiskt att osynliggöra grupper av människor. Att det är problematiskt att skratta åt studenter och skämta på deras bekostnad.

Som svar kom sagda föreläsare och ansvarig för kursen in och skällde ut gruppen för att någon varit så fruktansvärt okänslig så att de kallat en föreläsare rasist. Vi fick förklarat för oss att det är något helt obeskrivligt hemskt att kalla någon rasist och att det inte kommer tolereras. Hon försäkrade gruppen att hon på inga sätt och vis var en rasist och att hon verkligen inte har skrattat åt det folk säger. Och det var det.

Hon identifierade sig inte som rasist alltså hade hon inte gjort något fel. Problemet är bara att vi inte heller tänkte på henne som en rasist. Okänslig kanske. Klumpig, ja. Men jag tror inte att hon tyckte att ”blattarna borde återvända dit de kom från” eller att rasifierade inte borde få jobba i Sverige. Men det spelar ingen roll för vi var aldrig intresserade av huruvida hon tyckte detta.

I diskussioner möter jag ofta människor som först säger helt hutlöst obehagliga och personligt kränkande saker till mig. Och när jag försöker förklara varför det där inte är okej blir de arga för att jag är dum och inte låter dem tycka och tänka fritt. De är faktiskt inte transfober, homofober, sexistiska, eller rasister. De försöker bara diskutera intressanta ämnen.

Det är bara det att det spelar liksom ingen roll att du inte identifierar dig som en förtryckare, det gör inte jag heller. Och sen plötsligt säger jag något som gör att en skugga drar över någons ansikte. Jag identifierar mig inte som en förtryckare. Jag menar inte att förtrycka. Men det jag sa skadade en annan människa. Borde jag inte då fundera över varför det inte var okej och ändra det?

Om jag förklarar för en cis-person (person som identifierar sig med det kön hen fått tilldelat sig vid födseln) att det är kränkande att du fortsätter att säga ”hon” fast mitt könspronomen är ”han” skiter jag faktiskt i vad avsikten du har är. Jag förstår att det kan vara svårt att veta, svårt att ställa om men då förväntar jag mig svaret ”förlåt. Det visste jag inte. Det ska jag självklart tänka på”. Inte ”men jag menar ju inte att göra dig ledsen, så vad är problemet?” För din avsikt här spelar faktiskt ingen roll, det blir transfobi om du inte ser att det är mig du behöver lyssna på och sätta egna motstridiga känslor åt sidan.

Det finns så många förklaringar folk kan ha till att kränka mig.
”För mig kommer du alltid vara en tjej”. Don’t give a shit. Respektera att vad jag säger väger tyngre här eller acceptera att det där är transfobiskt sagt.
”Jag kämpar för feminism. Jag vill att vi ska värdera det kvinnliga könet lika högt som det manliga”. Det gör jag också. Men inte på min bekostnad, för vad är då skillnaden mot det patriarkatet gör mot kvinnorna?

Jag är den diskriminerade parten när det kommer till transfrågor. Om jag går in i en diskussion och säger att jag fortfarande känner mig utsatt när jag går och handlar behöver ni som inte är trans lyssna på min upplevelse och acceptera att min subjektiva upplevelse är sann. Inte börja diskutera hypotetiska scenarior eller vad som borde vara sant. För ni vet inte så ni behöver lyssna på min upplevelse av hur det faktiskt ser ut för mig.

Jag är inte den diskriminerade parten när det kommer till rasism. Där sitter jag på allt privilegie i världen. Jag är vit, född i Sverige och uppväxt i hus på landet. Därför kan jag inte gå in i en diskussion om svårigheter för rasifierade att få jobb i Sverige idag och säga att jag aldrig haft några problem. Att lagen säger att det inte ska förekomma och hävda att det inte är ett problem.

Alla har vi situationer där vi slåss ur ett underdog perspektiv. Det betyder inte att vi kan ta med det perspektivet in i en annan diskussion och tro att vi får ha åsikter. Eller att min upplevelse av att vara utsatt är relevant i en situation där jag inte är utsatt. Oavsett trans blir jag inte kallad ”blatte” alltså behöver jag lyssna på de som blir det för att förstå vad som är problemet.

Annars sitter vi och återuppfinner hjul, fortsätter att bevara strukturer och förtryck samtidigt som vi klappar oss själva på axeln och mår bra. För vi är ju de goda. Som bara vill väl och försöker hjälpa till.

Hjälp gärna till. Lyssna på mig när jag berättar vad som är mitt problem. Så lyssnar jag på dig när du berättar var du känner dig utsatt. Så kan vi lösa alla problemen tillsammans. Istället för att gissa vad som kan vara fel över huvudet på dem som står och skriker att felet är att ingen lyssnar.