Queera rädslor

Det här är ett inlägg om rädslor som jag tror många har men som för mig är förknippat med att vara queer.

Medan jag börjar skriva det här inlägget vet jag fortfarande om det är något jag kommer dela med mig av. Men jag tror att jag kommer göra det. Jag är stolt över att kunna vara någon som genom att dela med mig frikostigt av mina tankar kan bidra till att fler lär sig mer och ge andra en trygghet i att de inte är ensamma med sina tankar och rädslor. För vi är ju så sällan det. Jag tror att det här är en sådan tanke, som andra kan ha nytta av att jag delar med mig av.

Queera rädslor är det vi ska prata om. När jag var 13 eller kanske 14 insåg jag att jag inte var heterosexuell. Jag identifierade mig som bisexuell ett tag innan jag insåg att jag nog inte gillade killar alls. Det var läskigt att erkänna för mig själv och för andra. Inte bara för att hbtq-fobi är läskig eller för att när en inte är cis-hetero måste en ”komma ut” och förlita sig på att människorna som älskar en ska fortsätta göra det när en förresten inte är cis-hetero. Det handlar också om att utelämna sig själv till att inte följa normen och rädslan för att normen ska komma ikapp en.

Det har aldrig varit självklart för mig att acceptera mina normavvikelser. Jag har ändå gått igenom ett par. Genom åren har jag följt stilar och haft ett utseende som inte är den allmänna normen. Jag tror det är lättare, att sticka ut på mer triviala vis och göra det viktigt men när jag först insåg att jag inte var hetero hade jag panik. Jag funderade över framtiden, vad som händer om jag senare kommer på att det inte är sant och vad andra skulle tänka. Ungefär 7-8 år senare började det gå upp för mig att jag inte var kvinna. Jag var tyst i en vecka efter att tanken först slagit mig. Bokstavligen. Jag övervägde att gömma det någonstans långt inne och aldrig prata om det. Men att vara tyst resten av livet var inte ett alternativ.
Ännu några år senare insåg jag att jag inte var monogam. Nu någonstans började jag vara less. Less på att fundera på vem jag är och hur jag vill ha det för att vara lycklig. Så många gånger har jag önskat att jag bara kunde vara lite jävla normal.

Den queera rädslan nu då. Ända sen jag först insåg att jag attraherades av kvinnor till idag har jag undrat över framtiden. Jag vill ha en familj, jag vill ha barn. Jag har alltid tänkt på mig själv som en framtida förälder och alla runt mig har bekräftat den bilden. Jag skulle bli en fantastisk förälder. Men hur? När jag först insåg att jag troligtvis aldrig skulle leva med en man fick jag panik. Jag djupandades och tänkte att det går fortfarande att lösa. Jag kan fortfarande göra en bebis. Jag såg framför mig engångsligg på smutsiga toaletter, att utsätta mig för lite kuk hade varit ett offer jag var villig att göra för att få ett barn. Kanske inte det troligaste scenariot men mindre läskigt att tänka på än alternativet som är att med hatt i hand be vårdkarusellen om hjälp. Jag lyckades i varje fall skaka av mig den värsta skräcken och övertyga mig om att det fortfarande skulle fungera.
Sedan började jag inse att jag inte var man men det var tillräckligt mycket skam och ångest i sig för att jag inte skulle börja tänka på det i relation till något annat än.

Sen insåg jag att jag inte är monogam. Boom. Jag blir inte kär och vill spendera all min tid med en annan person. Jag kan emotionellt inte riktigt skilja på romantiska och vänskapliga relationer, de är samma sak förutom att jag använder olika begrepp för dem. Nu kom skräcken stormandes med enorma jävla kliv. Bland mina vänner är det inte alls ovanligt att folk är icke-monogama, jag har aldrig varit rädd för att bli bedömd och dömd för det. Däremot är jag  rädd för att bli ensam. Vad händer om alla andra ändå hamnar i familjebubblan och jag blir ensam med att inte få den att fungera? Hur fan ska jag kunna få en familj om jag inte är monogam och förresten inte kan göra bebisar längre. Jag ser framför mig det hela som en storm som en dag rullar in. Jag ser inget på grund av dimma och sand och skit som virvlar upp runt mig. När jag kan se igen har alla barrikaderat sig i sina hem, blivit kära, gjort familjer och jag blir kompisen alla andra turas om att ha med på julafton.

Som sagt, jag hävdar inte att jag är ensam i den här oron. Eller att det är en uteslutande queer rädsla men det är hur den tar sig uttryck för mig. Rädslan för att plötsligt stå ensam som normbrytaren som inte lyckas med det alla andra lyckas med. Vem vet, kanske gör jag det men det går inte att veta. Och det är läskigt som fan. Jag kommer älska alla mina vänners barn lika mycket som jag älskar dem. Tyvärr botar inte det rädslan för att bli ensam och misslyckad.

Det blir inget muntert avslut på det här inlägget. Ibland behöver vi bara få vara i rädslan också.