Det är inte min specialitet

Något jag och mina transsyskon fått höra upprepade gånger i vården är “det är inte min specialitet”. “Jag har inte så mycket erfarenhet av transvård” och sen fruktansvärd transfobi. Eller bara panik. Eller både och.

Jag gick till vårdcentral för att jag är deprimerad. Jag träffar en läkare och förklarar att jag efter fem år av medicinering inte mår så mycket bättre och att jag är less på att leva. Det här brukar vara ett buzzword som får vården att reagera och erbjuda hjälp. Sen säger jag att jag också är intresserad av att följa upp tidigare utredningar som gjorts i och med min transutredning och se om det finns någon mer diagnos som kan behandlas så att jag kan få må bättre. Att jag alltså är ute efter en remiss till psykiatrin. Jag nämner “transutredning” i förbigående för att ge kontext för varför jag utretts för precis allt tidigare. Läkaren får panik, jag menar jag ser färgen lämna hans ansikte. Nästa ord som lämnar hans mun är “jag är ju ingen expert på det här”. Psykiatri? Nej, jag förväntar mig inte det, det är därför jag är här och ber om en remiss till människorna som är experter. Men nej, det är inte vad han menar, han menar trans. Att jag är en transman har alltså ingenting, jag säger det igen, ingenting med varför jag sitter här att göra. Det är bara fluffet som får min bakgrund fram till läkarbesöket att hålla ihop. Han undrar hur jag ligger till i transutredningen och jag förklarar (nu bara lite irriterad) att det är klart, allt som återstår är att ändra personnummer men att det alltså inte är något jag behöver hjälp med för det är avslutat. Det har skötts klart av vården i Uppsala. Sen ägnar vi en stund åt att jag förklarar att jag alltså har ett kvinnligt personnummer för att det inte ändrats än, att jag alltså föddes tjej (nej, jag försökte inte förklara att det inte är det respektfulla sättet att säga det på) och att jag nu är en man. Jag förklarar alltså att mitt personnummer inte matchar mitt skägg för att det inte ändrats än sekunder innan han förklarar för mig att mitt gamla personnummer fortfarande syns i systemet och att de inte kan göra något åt det för det är fortfarande det personnummer jag har fram tills att jag får hjälp att byta det. Jag andas genom näsan och säger att jag fattar det och att det är lugnt. (Nu lite mer irriterad.) Sen frågar han vad jag hette innan. Fortfarande förvirrad över det faktum att jag kan ha bytt namn men inte personnummer trots att jag förklarat att det är i den ordningen saker händer. Jag berättar namnet mer av chock och uppgivenhet än något annat och för att jag inte orkar förklara för min läkare att det inte är relevant för min vård och är oförskämt att fråga. (Nu är jag jävligt irriterad och hjärtat bankar.) Jag försöker igen förklara att jag inte behöver vård för att jag är trans utan för att jag vill dö och det är inte meningen att man ska behöva gå runt och vilja det. Han förklarar igen att han inte vet något om trans (det menar du inte) och berättar att den enda transpatient han har var nog en transkvinna? “Jo men det var en hon som brukade vara han.” Jag stirrar för jag vet verkligen inte vad jag ska tro längre. Vad hon har med min vård att göra är oklart. Sen säger han att det nog är bäst att skicka remiss till psykiatrin eftersom det är de som är experter på trans. Inte för att jag är deprimerad och behöver deras hjälp för att kunna få en utredning. Han skickar mig vidare för att jag är transperson. (Sen slutade det ändå med att jag skickade egenremiss och han var onåbar i ett halvår men det är en annan historia). 

En kompis delade nyligen med sig av en liknande berättelse. När han träffade en kurator så felkönade hon honom, när han rättade henne så hänvisade hon till hans juridiska kön som en ursäkt för att felköna honom, försökte få använda ett tredje pronomen (fortfarande fel) och refererade till hans transidentitet som att “han ju hade problemet att han vill vara kille”. När han då sa att han inte kände sig trygg med henne och ville byta kurator så tyckte hon att han måste ha överseende med att trans inte är hennes specialitet.

Men så här är det. Det behöver vi inte alls. Föreställ dig själv när du uppsöker vård. Det gör vi bara när något är fel, vi är sårbara och utsatta. Föreställ dig nu att du möter någon som vill ägna tiden åt att lära sig mer om hur folk “som du” fungerar hellre än hjälpa dig med dina problem. 

Grejen är att det här handlar inte om att ha en utbildning i att arbeta med transpersoner. Vi ber inte personal utan kunskap om transutredningar att ta hand om våra transutredningar lika lite som att vi ber en dietist att operare ut blindtarmen. Vi ber bara om exakt samma sak som vi ber alla andra människor vi möter om. Grundläggande respekt. När jag söker vård vill inte jag att det faktum att jag är transperson ska hindra mig för att få den vården. Jag ska inte behöva tipsa andra transpersoner om att försöka undvika att avslöja att de är trans för att det kommer göra det svårare att få vård. Jag förväntar mig att mina kollegor ska använda det pronomen jag säger att jag använder. Jag förväntar mig att min släkt ska göra det också. När jag säger till någon att jag heter Lukas förväntar jag mig att de kallar mig det och inte Kalle. Jag förväntar mig att vårdpersonal ska kunna uppnå samma grundläggande nivå av respekt mot mig som alla andra jag möter. I inget annat sammanhang skulle jag acceptera att någon efter det att jag berättat vilket pronomen jag vill att de använder fortsätter att felköna mig och sen får det att låta som att det är jag som är taskig som inte accepterar att hen inte tänker göra det. Råka säga fel? Det är lugnt. Så länge du fortsätter att visa att du bryr dig om mig och faktiskt försöker göra rätt. För annars är det precis vad det känns som. Du bryr dig inte om mig, för om du bryr dig försöker du inte skada den personen. Jag har i alla fall fått lära mig att bry mig tillräckligt om personen framför mig, även om det är en främling, att inte aktivt försöka skada dem. Om det är någon gång jag förväntar mig att den jag möter ska försöka göra det som är bäst för mig framför att stilla sin egen nyfikenhet är det när jag sitter framför en läkare.

Nej vården. Vi ber inte om några mirakel. Vi ber er inte att arbeta utanför era respektive områden. Allt vi ber om är att bli bemötta som människor som förtjänar respekt och vård.